Mer Jul. Ge mig.

Jag har fullt upp. Som alla andra antar jag.
Från de misslyckade brända mandlarna har jag gått till att koka knäck, gjort chokladkola och tryffel och andra små roliga grejer. Tillexempel har jag meckat pepparkakshus med svinvarmt smält socker som ju hamnar överallt utom på rätt ställe, i synnerhet fingrarna. Gör ont utahelvete!
Sen har jag geggat ihop kristyr som jag har pyntat kåken med och strax ska det duttas på mer kristyr och godis på taket. Men just nu sitter jag mest och glor och funderar på vad ihelvete jag pysslar med egentligen? :-) Imorrn ska jag ut och jaga gran och handla de sista klapparna.
Sen ska jag knäcka en pava glögg och bli rosig om kinderna och känna mig duktig ett tag.
Tänker på folk jag saknar och känner mig ganska nöjd med tillvaron just nu. Förutom det faktum att jag håller på att frysa ihjäl mycket långsamt, men det kan ju ingen jävel hjälpa.
Nu måste jag ha kaffe.

Over& Out

Bränt vare här!

Jo, idag va, så gav jag mig på att försöka göra egna brända mandlar, som nån form av julkladde-pyssel. Jag är tokig i brända mandlar och jag tänkte att det borde ju vara en baggis att göra själv.

Det var det inte. Det blev bränt utav helvete och smakade as, och dessutom gör det där sockret väldigt ont om man får det på händerna vilket jag fick. Förstås.

Fuck that. Nästa genidrag blir att göra egen konjakstryffel. Och en variant med chili.


Hehe.

Over&Out

En Cowboy

Måste ha ett par svåra boots att gå omkring i.
Idag kom de med posten. Hur ska det gå nu då? Hur går man i åtta centimeter hög klack?



Klänningen kom den också, men var alldeles för Stor (!) så den fick jag skicka tillbaka och beställa en mindre. Lattjo. Det har aldrig hänt förut, att nåt har varit för stort. :-D






Nu ska jag öva mig på att gå i klackstövlar. Boojaahh!!

Over&Out

Nä, dra mig nu baklänges in i fågelholken!

Jag har gått ner 55 kilo nu. Femtiofem. Det är inte så jävla lite det.

Dessutom har jag haft så ända inihelvete mycket med allt senaste tiden så jag har inte hunnit skriva varken här eller nån annanstans. Som vanligt, alltså. I bloggen ser det för det mesta ut som att mina månader bara har en sisådär 7 dagar eller så i snitt.
Tro fan att jag tycker att tiden går så jävla fort då!

Idag får man förresten börja kolla julkalendern.
Fy fan vad jag myser då, när jag får dra igång del ett av gamla hederliga Trolltider.

Glöm inte glöggen!


Over&Out

Lördag i Flen

Sitter på Ankis kafé på järnvägsstationen i Flen och glor. Här kan fan ingen människa vara lycklig.
Luckily för mig, så ska jag inte stanna länge i Flen för senare ska jag vidare till norska mormorn i Sala. Ännu en depressionens högborg. Vi bodde i trakterna kring Sala när jag var yngre,men morsan fick jucket och tog oss därifrån. För den heroiska insatsen för oss barn är jag henne oändligt tacksam, faktiskt. Inte för att Människobyn har tillfört mig särskilt mycket,men ändå.

Folk kommer och går på Anki´s kafé. Jag sitter i en gammal muggig fåtölj och begrundar dysterheten i den här stan, eller byn eller vad man ska kalla det. Anki serverar baguetter med tvivelaktigt innehåll och apparatkaffe sen i morse. Men hon ser glad ut.
Särskilt glad verkar inte farbrorn borta i hörnet.
Ska fråga om han vill ha påtår.

Over&Out

Hallowhat?

Halloween är en överskattad jävla grej tycker jag. Folk partajar i löjliga masker och karvar ur pumpor och det är fan häxor och spöken och döda människor och zombies vart man än vänder sig här i Människobyn.

Själv jobbar jag. Och jag behöver inte klä ut mig, mer än att ikläda mig min chica undersköterskeoutfit.
På jobbet finns inga häxor. Om man inte räknar större delen av personalen , vill säga.
Finns inga zombies heller.

Men spöken finns det gott om. Och döda människor.

Nästa år kan vi hålla partaj på jobbet. Vi behöver inte ens pynta eller rigga omgivningarna.
Allt som behövs finns redan.
Just bring the beer!


Over&Out

Day after yesterday

Jaa. Såhär dagen efter så känns det precis likadant som igår, fast med en aning mindre noja.
Jag fyllde 35 igår och det är ju som det är med det.
Hade hela klanen här, fika och allmänt babbel, majsigt!

Ja må jag leva lite till, va? :-)

You do the math

Ikväll har jag varit på mattekurs.
Storstilat som fan för att vara jag, eftersom jag är ett urtypiskt tjusigt exempel på matematisk analfabet.
Mattekursen hölls i 4 a:s klassrum på skolan jag gick i för ganska många år sen.
Kändes lite halvsunkigt att sitta i skolbänken igen, men det är ett jävla måste.

Kursen hålls av min 10-årige sons fröken.
För att jag ska kunna hjälpa honom med matteläxan.
Som jag alltså inte fattar.

Hajja den då.


Over&Out

( och ja, det var FLER ÄN JAG)

Samma produkt - Nu i ny förpackning

Hela jävla tillvaron ställs på ända.
Jag ska tydligen få ett "helt nytt liv" sägs det.
Dessutom kommer M få "börja hålla hårt i mig" och sedan så "har jag fått ett sånt vackert ansikte". Tydligen så är det också så att jag "kommer att märka sån skillnad i kroppen", för att inte tala om hur "lätt jag kommer kunna röra mig". Allt är dessutom "mycket roligare nu". Väl?

Det är väl själva HELVETE vad folk i allmänhet har en äckligt jävla vidrig inställning till andra människor egentligen.
Jag har levt hela mitt vuxna liv som mer eller mindre tjock. De senaste åren som tjock som fan, men jag har aldrig haft några bekymmer med det what so ever. Jag har varit jag, helt enkelt, varken mer eller mindre.
Att folk nu helt plötsligt börjar kommentera hur jag ser ut och att jag går ner i vikt och hela det köret fattar jag väl, det faller sig väl så antar jag. Men vadfan är det som säger att allt är okej att säga? Även om det kanske är i all välmening så låter det ju så in i helvete korkat och så jävla inskränkt.
Jag kan fan inte ta det längre. Kalla mig känslig, men det börjar reta mig till vansinne det här.

Det är ett jävla sätt. Jag blir ilsken utavhelvete och jag kan inte hejda mig längre. Jag kan inte och vill inte-ORKAR inte le och tack-tack-tacka för idiotkommentarer på jobbet, eller i kassakön på ica eller hos tandjävlaläkarn eller på nån jävla mack nånstans. En av många baksidor med att bo i en håla är att man inte får vara ifred nån enda jävla gång.
Jag har aldrig råkat ut för fördomar förut, innan jag började gå ner i vikt. (eller jo,en kär vän har sagt att det gick fortare att hoppa över mig än att springa runt mig) Fast jag tror att den jäveln sa det med kärlek av nåt slag så den fick passera. Men annat än det har jag aldrig råkat ut för. (Eller jo, visst fan har det funnits vissa ISSUES men jag orkar inte älta det igen)

Men NU. Det är nu det kommer. Det är efter att man tappat en jävla massa kilon som folks äckliga fördomar kommer i form av alla dessa jävla idiotiska kommentarer som man alltså ska välja att ta som snällheter i parti och minut, men ju fler jag får höra, desto mer jävla grinig blir jag, och med det upphör min förmåga att uppföra mig som folk vilket resulterar i att jag får bängbryt på jobbet en måndagmorgon och vrålar att " Hur i helvete vore det om alla ägnar en kvart åt att begrunda hur vi förhåller oss till andra människor, deras person och deras utseende, för jag tycker fan att det kan vara dags att ta en rejäl flukt på det eftersom 95 procent av alla här lider svåra brister i social jävla kompetens, tamefan"

Jag har gått ner nästan 5o kilo i vikt. Jag är mindre i areal, liksom. Min jävla landyta har minskat och det fortsätter att minska, men vad folk missar är att jag är precis samma människa fortfarande. Ingenting är förändrat. Inget förutom förpackningen.
Jag är skitfin. Har alltid varit skitfin.
Jag har alltid haft ett jävligt gulligt nylle. Jag är smart som ett jävla as. ( Nä, ingen jävla kärnfysiker, förvisso, men ändå) Jag är rolig utavhelvete när jag vill och jag är ett särdeles ypperligt exemplar av mig. Har alltid varit.
Jag är snäll och jävligt duktig i mitt yrke och har ett stort hjärta.
Dessutom har jag förmågan att se människor för deras egenskaper just som människor.
(Pretto, jawohl!)
Men det är i allafall enligt min mening det som gör en människa till en reko människa.


Så. Nu tar vi en kopp kaffe och tar oss en funderare på det här. Visst?

Over&Out

Vi borde ses

Ja? jävligt mycket oftare än såhär, kan man tycka. Men det blir ju såhär när man har en massa annat som tar upp ens tid så förbannat dagarna i ända.

Vad gör du om dagarna?

Själv gråter jag över bröst som inte finns,
jagar kläder i rätt storlek ( en "vilken storlek har jag den här VECKAN!?" kindathing.)
Slänger kläder i fel storlek, gråter över det som är jag, som inte längre känns som jag (en "herrejävlar vad har jag blivit!?" kindathing) läser böcker och lagar Quiche och en hel del saker som får skallen att hålla sig i schack.
Samtidigt är jag ju jävligt glad åt allt det nya, glad över att gå ner i vikt och leta kläder i rätt storlek och hela det där köret. Jag är glad när jag lagar Quiche också.
Jag garvar faktiskt mer nuförtiden.

Jag är ganska lycklig.

Men tuttarna alltså.
Tuttarna.

Over&Out

Not so very proud member of Ye old Teabag society

Jag raa-ha-ha-haaasar neråt i vikt. Det är fantastiskt roligt.
Vad jag däremot inte riktigt hade tänkt mig skulle bli SÅHÄR jävla allvarligt var det medföljande tuttraset.
De rasar, de också. Vi snackar RASAR.
NERÅT.

De ser ut som ett par väl urkramade tepåsar.
Ganska exakt beskrivning.

What´s a girl to do?
Ge mig femtitusen spänn.
Nu.

Ni ser ju själva.

(Och ja. Fittan drabbades av censur. Hur skulle det annars se ut? Va? Visa fittan på internet? Nähejdu.)

Over& Out

Om livet och inget alls.

Sitter ensam i soffan med en kopp kaffe som hunnit kallna. Jag har fyllt på den förbannade koppen tre gånger nu och har ännu inte fått en endaste smutt med varmt kaffe över mina läppar. Jag fastnar i en massa funderingar. Äntligen. Jag har varit semesterlam i hjärnan i fyra veckor nu, och innan dess så har jag fan haft för jävla mycket annat att göra och tänka på, som gjort att jag inte har fungerat som jag borde. Det har hänt mycket och tiden har som vanligt rusat förbi mig som ett jävla godståg medan jag bara står bredvid spåret och undrar vid vilken station jag ska kunna kliva på igen.
Oh well.
Allt är jävligt konstigt just nu. Jag vet fan inte hur, eller vem, eller vad jag är längre. Ellerjoförfan, det vet jag, men jag tappar kollen emellanåt.
Jag har tappat över 40 kilo, det rasar av, och jag hinner fan inte med alls. När jag ser mig själv i spegeln så hajar jag till varenda gång för på nåt sätt är det fel fejs jag ser.(Hur fan ser jag ut människa?) När jag ska dra på mig ett par brallor så är det fan inte mina ben som kliver i dem, det är någon annans. Man är kluven i allt det här, minst sagt. Det är en otrolig lättnad att det äntligen verkligen händer nåt och att jag mår så jävla bra som jag gör nu, trots spooky stuff och sjukhus och blodpåsar och sånt. Men det är knasigt som fan också, det är både roligt och jobbigt, glädje och sorg ...på nåt vis...
Gosh! Jag med min obotliga dödsrädsla slash ångest är fortfarande kvar på den här planeten och det är ju en salig tur för alla andra. Eller inte.
Allt är ju relativt.
Men jag är iallafall glad som fan över att jag kan sitta här och fundera på livet och reta mig till vansinne på folk och annat igen. Det känns skönt. Det känns som att jag ändå börjar hitta tillbaka, till mig själv och nåt slags lugn över att allt nog kommer att kunna bli bra till slut.
På riktigt.
Men än är det nog fan lite kvar av all de här morgonchockerna framför spegeln och förvåningen av att kläderna liksom ramlar av kroppen helt plötsligt. Whatthefuck is goin´ on, liksom.

Ah, hell! Ni där!
Jag saknar er och älskar er av hela mitt svullna jävla hjärta! Det finns nog ingen gång som jag älskar er så mycket som jag gör nu, när livet är på G på nåt vis. Ni vet fan vilka ni är fast ni helst vill slippa undan mina blötslaskiga pussipusspussar va? Men ni vet! Jag vet att ni vet.

Skriver blaj-blaj och bredvid mig står nattens fjärde iskalla kopp kaffe. Nu får det tamefan vara bra.


Over&Out

Right here

Här är jag. Bortanför horisonten finns nåt annat, baltikum eller vadfan det nu kan vara. Just här är det inihelvete trivsamt och jag mår bra. Semester, heter det. :-) Over&Out

Hittegods

Ja alltså, nån har tydligen alldeles glömt bort att ta med sig sin skugga hem efter en dag i solen. Finns att hämta vid gamla sjöboden. :-) Over & Out

OJ!

Det rasslade till igen och helt plötsligt ramlade det bort tre kilo till, man är glad som få, men man har svårt att hänga med i huvet på vadfan det är som händer egentligen. Jag har gått ner trettioåtta kilo nu, det är ju förfan inte klokt.

(Kvinnan på bilden har nyckelben, det har hon aldrig haft förut.)

Over&Out

Dirtyfajv

Jag firar 35 kilo ner! Lika mycket som den här parasollfoten i betong väger, alltså.
Bara för att ha nåt att jämföra med liksom. Trettifemkilo.
Häh!!

Dagens fyfan vad jag vill ha semester.

Jag vill dit. Till ön.
Havet och äcklig tång, maneter och rödvin, och flundror som kittlas under fötterna och fylletrubadurer och alla jävla grävlingar och mygg och fästingar och utedass. Satan vad jag längtar!

Apropå Fylljolle.

Jo, det var ju ett jävla tag sen jag skrev, och inte har jag skrivit hur den där erbarmliga kryssningen avlöpte heller, så nu gör jag det.
Kryssningen gick framåt föröver.
Och sedan lade vi till vid kaj i Stockholm igen.

Om man mot all förmodan vill ha ytterligare detaljer kring den resan får man fråga nån annan.
Jag minns inte.

Åka fylljolle

Jag har varit svag nu igen.
Jobbtanterna har annonserat om en Ålandstripp, ett sånt där skamlöst fylledygn där alla lämnar hämningarna hemma på hatthyllan, och där karaoke plötsligt blir helt naturligt och okej, liksom.
Det borde fan vara straffbart med karaoke. Man borde pryglas på torget som straff för att man ens tänker tanken.
Och ja, jag är först upp med micken i näven och sist av. Och ja, det blir oftast snygga låtar som Proud Mary som jag rom&cola-slaktar,och ofta, ofta, blir det repris.
Dessutom hittar jag aldrig till hyttjäveln heller så vafan jag pröjsar för en sån har jag aldrig fattat.
Hela grejen med en ålandskryssning är ganska sunkig, och jag får ångest varenda gång jag säger att jag nog kanske ska följa med.
Men nu ska jag det, alltså. Igen.
På fredag infinner sig den totala misären,och jag kan knappt bärga mig.
Ångesten är grandios.

Over&Out

Är det lillebror Söderlund?

*Fnittra*

Over&Out

Regn på en Måndag

Det finns saker som kan få mig att le med hela fejset, och just en sån sak är när regnet vräker ner en sketen måndagmorgon, när jag just gått av helgpasset på jobbet. Det är det absolut finaste man kan uppleva när man jobbar natt på sommarn. Nästan en religiös upplevelse, tamefan!

Over&Out

I´m so lonesome i need to Facebook?

Fyfan om det har gått så långt så att jag måste frångå en av de väldigt få principer jag har för att kunna hålla kontakten med folk jag bryr mig om.
Fyfan om det verkligen är så att alla vänner har övergett alla andra mycket väl fungerande communitys, för att fejsa omkring på Facebook?

Och fyfanihelvete för att högerbenet vacklar över åt Facebookhållet.

Well. Vänsterbenet vacklar ICKE!

Over&Out

Brorsan, alltså

Min äldste bror gick och gifte sig igår, alldeles i smyg.
Jag vet inte hur jag ska kunna smälta det här alltså.


Fan vad pengar man hade sparat om man tänkt den tanken.
Vilket man alltså inte gjorde.


Over & Out

Jo, åsså lite soundtrack

Tjugesjue

Kilo minus på vågen. Ja jävlar!
Och inget blödande, inget krångel mer. So far.
So good. :)

Over&Out

Hooyaahh!

Solfan skiner utahelvete och fågeljävlarna kvittrar som fan och här sitter jag, liksom.

Jag känner mig mysig.

Och ja, det blir väldigt mycket Volbeat, men det beror på att det SKA vara mycket Volbeat.
Det är säsong för det nu.
Lite dansk jävla skalle har ingen dött av, nämligen. Och om man nu känner att man måste alternera lite så finns det alltid lite götlaborgsmetall att ta till. Dark Tranquillity bonkar fint närsomhelst.
Och så ska man ju naturligtvis inte glömma Hetfield.
Skit i det nu, nu kör vi lite Volbeat-rally, Mmkayy!

You should really love me when i´m lovely.
Over&Out

Still counting

Jävlar om livet inte flyter lite nu igen. Oh Yeah!
Man måste liksom bli lite låghalt för att uppskatta det lilla i vardagen liksom.
Det är nyttigt ibland att få en jävla repa i lacken och få lite perspektiv på tillvaron, och nu sitter jag alltså här, reparerad med typ tippex i lacken och myser ganska ordentligt som en liten purrande fettokisse. Dessutom visar vågen minus 25 idag. Ännu en anledning att flina lite, alltså.

Life is sweet.
Over & Out

Pure Sunshine

Joho. Jag mår bättre och solen skiner, och i öronen dunka-dunkar Volbeat. Kan fan inte bli bättre än såhär just nu, och då får man ju vara lite nöjd i allafall.

Over & Out

Solsken och påskliljor

Himlen har varit tokblå hela dan här i Människobyn och jag har faktiskt masat mig ut i solskenet en stund, fast jag är så inihelvete trött så ögonen blöder. Mår lite bättre idag, jag hoppas att det vänder nu och går åt rätt håll, sen gäller det väl bara att få upp lite mer ork så ska det väl vara fan om jag inte kommer igen och får lite styrning liksom. Lite flow vore faktiskt najs att få igen.
Påskliljorna i rabatten här utanför har hunnit slå ut den här veckan jag har varit på sjukhuset, när jag åkte var det bara små sketna knoppar. Livet går fort. Tur att man är med.

Over & Out.

Hemma igen. Och Påsk.

Kom hem från sjukhuset igår kväll, är trött som fan, men levande.

Påsk är det visst också.

Glad Påsk!

Over&Out

Nattamat

Från Hospitalet. Igen.

Magen började blöda. Man ska alltså inte ropa hej förrän man har fått en massa blod och dropp och sånt. Jag lever i alla fall. Over& Out

Täbbt i däsad

Nä. Jag är inte frisk idag heller. Mest väldigt ynklig och snorig, gnällig och matt.
Livet är orättvist i dessa dagar, I tell you!

Kan ingen människa trösta? Va?

Tröst

Jag är sjuk. Något så inihelvete jävla sjuk.
Har legat i sängen sen i fredags med kudden chict fastlimmad i snoret som rinner oavbrutet från snoken. Har svinont i varenda liten led i kroppen, musklerna skriker så fort jag måste röra mig och det gör ont att andas, lungorna svider. Febern rasar i kroppen och gör att jag fryser ihjäl flera gånger om dygnet. Livet blev med ens ganska kletigt och äckligt.

Det är obeskrivligt synd om mig.


Over& Out

Kärleksidioti

Idag skiner solen i mitt lilla fejs och jag liksom fladdrar fram ett par centimeter ovanför markytan och jag har fan flow, för en gångs skull.
Jag älskar hela jävla världen idag! Fan vet varför, men jag vill hångla med alla!
Själen fnittrar och hjärtat slår hårt, hårt.

Fan är det som händer?

Är jag... Lycklig?


Kanske det, kanske.

Jesustittyfuckingchrist!

:-)

Over & Out

HLIKPTR

Idag dök min kompis R upp i egen hög person. Vanligtvis flaxar han omkring i en sån där opålitlig flygtingest men idag kom han på fyra hjul utan flygpyjamas. I flera år har vi snackat utan att se varandras nyllen.

Ett sweet-meet där jag fick ett nylle och ett par armar och ben på rösten som har blivit så jävla välbekant. Den här gången hade han tid med en fika, det hade han inte sist, nämligen.
Han hade lite svårt att hitta parkering då. Höhöh!







Gött!


Over&Out

Gläfs!

(Bild lånad av www.fulheten.com)

En jävla soppa, typ.

Äh, vafan.
Just nu tillbringar jag min tid med att äta var tredje timme. Som ett spädbarn.
Jag är dödligt less på soppa kan jag ju meddela. Jag kommer aldrig nånsin mer att äta soppa när det här är over and done with.
Never i tell you!
Efter åtta veckor med bara blött i käften så anser jag att jag har gjort mitt när det gäller flytande föda om det inte vankas alkoholhaltigt, vill säga. Det kan jag kanske gå med på.
De få stunder jag inte äter ägnar jag åt att fundera på saker och ting i vanlig ordning.
Inga världsomvälvande saker. Mest bullshit och sånt. Som tillexempel varför kaffe inte är gott längre? Eller varför kantarellsoppa helt plötsligt får mig att börja dregla sådär som man gör innan man är på väg att börja spy? Jag råkade gilla kantarellsoppa. Tydligen inte nu längre. Märkligt.
Ännu märkligare är det att jag nuförtiden har ett extremsug efter havregrynsgröt. Det är en craving som är så stark att jag alltså kokar gröten för att sen mixa den slät och spä ut skiten med mjölk till en blek slaskig havresoppa som sen galant toppas med en sked lingon som simmar runt i sörjan. Helt jävla obegripligt. Jag har aldrig fram till nyss i mitt liv tyckt om havregrynsgröt.
Sen operationen har min mage och min jävla hjärna inlett nåt slags samarbete bakom ryggen på mig som känns aningens förrädiskt. Jag menar kaffe. Vafan? hur ska jag leva utan kaffe?
Vafan blir det härnäst?
Jag kanske blir en jävla sucker för Pölsa eller Isterband. Fyfan.


Jag mår iallafall bra. Jävligt bra.

Men jag saknar Grim utahelvete.

Och att få äta nåt med en jävla gaffel.


Over & Out

Ålder 1.0

När man en vacker dag provar läsglasögon på skoj och inser att man faktiskt ser bättre med dem på snoken så kan man ju kanske säga att åldersnojan sätter in med förödande kraft.
Jag har sagt länge nu att det är ljuset som är för dåligt när jag läser så jag måste kisa med ögonen.
Vilken jävla råblåsning.


Jag gillar inte ålderstecken.


Over & Out

Hähähäh!

Yep. I´m still here

Operationen gick tydligen bra, för jag verkar vara kvar.
Det går framåt, jag mår bättre för var dag som går, och jag har varit hemma sen i lördags kväll. Jag tillbringar min tid på dagarna med att äta konstant, vilket är en ganska udda grej, eftersom livet innan det här har varit ett jävla passande på vad man ska eller borde, eller inte borde äta. Weird, men ganska befriande ändå. Har inte haft särskilt ont alls i operationssåren , men däremot en överjävlig träningsvärk efter att ha legat på operationsbordet, uppspänd som Tarzan på krysset, men annars har det varit helt okej. Jag är så jävla glad över att det äntligen är klart, och att jag än sålänge verkar må bra utan krångel. Men man ska fan inte ropa hej, så jag chillar och gör det jag ska med yttersta noggrannhet, för går det åthelvete så ska ingen kunna skylla på att det är jag som har dabbat mig.
Jag tar mina små vitaminpiller och ger mig själv goa sprutor i magen varje dag och tar hand om mig som fan. Nu ska jag ta hand om mig som fan ännu mer tillsammans med Åke och Erik. De har en ny grej jag måste läsa, och risken är stor,( som vanligt) att jag blir smått manisk.
De påstår tragiskt nog att det är den sista vintern de dyker upp.

Jävla småaktigt, om man frågar mig.


Over & Out.

Från Hospitalet, with love

Well. Jag är här nu. Dagen har gått jävligt fort och jag har skubbat mellan möten med narkosläkare och sjuksköterskor och provtagningscentral och liksom stissat upp mig utahelvete hela dan, med hårt sammanpressade käkar. Vilket har gjort att jag har ont som fan i halva huvudet. Men skit i det. Det märks bara de yttepytte korta stunderna när jag faktiskt kommer på mig själv med att faktiskt slappna av en stund. It´s hilarious.
I övrigt har jag fått låna en högst obekväm säng, dock med remotecontrol, så man ska väl inte klaga antar jag, sen har jag för en stund sen fått en egen privat visning av hela operationsavdelningen av min brorsa som råkar jobba just på det här sjukhuset som op-syrra. Och så har jag skrubbat skinnet av mig med hibiscrub. Det stinker som fan och huden blir som fnas, och svider och kliar. Den snälla sköterskan informerade också om att man skulle akta så att man inte fick skinnflåddatvålen i stjärten för det svider då. Hon pekade på muffen och kallade den stjärten. Såna brudar anser jag vara fullständigt opålitliga. Såna som kallar fittan för arsel, alltså. No goodclub.

Det som är mest spännande i alltihop är att jag fortfarande (än sålänge) inte har börjat grina ?
Men det kommer väl det med antar jag.
Jag sitter i ett öde dagrum och funderar på alltihop och har kommit överens med mig själv om att det blir bra som fan det här när det är färdigt, och hur skönt det ska bli att slippa ha på sig de här yberschnygga rockarna i pastellfärger som faktiskt fortfarande används i den svenska sjukvården.
Så, det är väl pretty much vad som händer just nu.

Jag älskar er! Glöm aldrig det!

Over&Out

Nuthin´done

Idag får jag fan ingenting gjort. Jag känner mig som om jag skulle vara vacuumförpackad.

Försöker skingra tankarna lite med att garva som fan, kolla! :



Over & Out

Ärad vare Grim

Det känns lite lugnare nu, tack vare lite insikter från Grim och den här snubben:




Halleelujaaa.


Over & Out

En natt till.

Jag sitter vaken igen.
Vet fan inte hur många nätter jag har suttit såhär nu och funderat på allt och ingenting, och allt och ingenting igen. Och döden.
Fyfan vad jag önskar att det skulle bli överstökat nu så jag iallafall slipper den biten av allt jag oroar mig för. Jag avskyr att vara såhär jävla rädd för allt hela tiden, döden i synnerhet.
Jag vill fan inte dö. Jag vill leva. Den här skavande otäcka känslan och rädslan för just döden har jag haft ända sen jag var liten. Jag var jämt livrädd att nån skulle dö. Kommer ihåg att jag stod vid fönstret i mitt rum när jag var sex år ungefär, och tittade efter mamma länge, länge när hon gav sig iväg på cykel till jobbet på kvällen, och jag stod där i fönstret och knäppte händerna och bad till gud att han skulle passa så att mamma inte dog på vägen till jobbet, eller för all del på väg hem. Jag tvingade gud att lova att han skulle se till att mamma kom hem nästa morgon, levande och fin och glad. Hon gjorde ju det, som tur var och jag var lika glad varenda gång.
Sådär höll jag på i flera år, ända tills jag kände mig barnslig och småtöntig för att jag bad till gud av alla snubbar, liksom. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det kändes jävligt skönt att tro att det fanns nån som höll koll på henne och alla andra som var viktiga för mig då, när jag hade snedklippt pannlugg och flätor i håret och världens största glugg mellan framtänderna och trodde att jag var safe på nåt vis.
Jag slutade att tro på nåt sånt sexton år senare när den där snubben de kallar gud tappade kollen och lät henne dö likförbannat. Visserligen cyklade hon inte, men han skulle ha passat henne ändå.
Sen dess har den här jävla dödsångesten jag har bara blivit värre.
Och nu. Fyfan. Det går inte att beskriva hur jävla rädd jag är egentligen.

Du får en chans till, gubbe!

Hjälp mig igenom det här, snälla. Låt mig få komma hem till mina barn och M igen , levande och fin och åtminstone någorlunda glad. Om du har väldigt mycket att göra på torsdag så är det okej om din tid bara räcker till att se till att jag kommer hem levande. Vore bra om du ser till att jag vaknar ur narkosen först också, annars har nog ingen särskilt mycket nytta av mig.

I gengäld så lovar jag att jag ska vara mindre bitter framöver. Och lite mindre skraj.
Jag kan även lova att lämna in deklarationen i tid i år.

Deal?




Over & Out

Jag Hjärta Er!

I mitt hjärta brinner det av kärlek till er alla därute som är viktiga för mig, viktiga för att jag fan inte klarar att leva utan er. Utan er vore jag så jävla ensam.
Jag hoppas att jag får finnas länge.
Så att ni får finnas länge för mig.

Så.

Micke, Colin, John och David. (Mitt liv, mitt allt!)
Pappa.
Robin , Cilla, Alex, Liam och Enya.
Julian, Jessica, Dennis och Diana.
Kevin, Taru och Elvira.
Frank, Tessan, Jonathan( och resten av eran unghög.)
John och Ullis. (Och eran lilla plutt som kommer förr eller senare.)
Kelly , Marica (och kotten i magen.)
Jasmine och Nemi.
Catherine och Jimmy.
Grim. (Perra)
Mormor, Morfar.
Linda. (Blenda)
Linda. (På Annorlundavägen)
Linda. (Laila-Åsa Skokvist)
Richard the Pilot.



Tack för att jag får ha er omkring mig.
Jag älskar er!

Fredag

Den trettonde.

Be afraid. Be very afraid.



Over&Out

Helt vanlig sketen onsdag

Well, idag har jag inte gjort ett skit egentligen.
Inget som får någon att höja på ögonbrynen iallafall.
Tiden går mest åt till alla möjliga funderingar kring livet och allt runtomkring, som antingen får mig att böla som en småunge eller så garvar jag som fan åt alltihop.
Känns som att det är på bristningsgränsen snart för mitt gemytliga lilla psyke. :-P
På nätterna sitter jag och lyssnar på allt jag kommer över i musikväg, dricker kaffe och snusar på ett aningens maniskt sätt, stirrar i taket, räknar tapetvåder i vardagsrummet och grubblar.

Imogen har gjort mig sällskap hela veckan. Hon är fin hon.





Over & Out.

Speeding Cars

Ni gillar den också.

Snuttefilt.

Lycklig är väl jag som har detta i min Mp3!





God bless Göteborg. Amen.

Liquorice & Roses

Elva dagar kvar nu. Jag är fladdrig och okoncentrerad på det mesta, oroar mig för saker och drömmer konstiga drömmar på nätterna. Inatt tillexempel drömde jag att jag hade en egen affär med schackrutigt golv som hette Liquorice & Roses. Va? Lakrits och Rosor? Var ihelvete har jag fått det ifrån? Jag sålde alltså en massa olika typer av lakrits, och rosor. Som en kombinerad konfekt och blomsteraffär? Min längtan efter ett nytt jobb kanske landar i en Blomlakritsaffär en vacker dag. Jag ska nog fan sälja rom också. Importerad från Jamaica.
Lakrits, Rosor och mörk Jamaicarom. Yeah!

Hur jävla flippad kommer jag bli innan det här är klart egentligen?






Over & Out.

En månad

En månad kvar nu bara.


Nervig.

Dagens Dum Dummare Dummast.

Elda inte JULGRAN i öppen spis.

I synnerhet inte om den har måtten 2.80 x gigantisk omkrets.

Det brinner som NAPALM ungefär, nämligen.


Fyhelvete alltså.

Januarimorgon

Himlen var särdeles skitsnygg idag, såg jag. Jobbar och sover mest den här helgen, men jag hann njuta av den här soluppgången iallafall. Livet tickar på, det är mycket nu, men fan vad gött det är ändå, allt. Kaffe och rosa fluffhimmel till exempel. Over&Out