En jävla soppa, typ.

Äh, vafan.
Just nu tillbringar jag min tid med att äta var tredje timme. Som ett spädbarn.
Jag är dödligt less på soppa kan jag ju meddela. Jag kommer aldrig nånsin mer att äta soppa när det här är over and done with.
Never i tell you!
Efter åtta veckor med bara blött i käften så anser jag att jag har gjort mitt när det gäller flytande föda om det inte vankas alkoholhaltigt, vill säga. Det kan jag kanske gå med på.
De få stunder jag inte äter ägnar jag åt att fundera på saker och ting i vanlig ordning.
Inga världsomvälvande saker. Mest bullshit och sånt. Som tillexempel varför kaffe inte är gott längre? Eller varför kantarellsoppa helt plötsligt får mig att börja dregla sådär som man gör innan man är på väg att börja spy? Jag råkade gilla kantarellsoppa. Tydligen inte nu längre. Märkligt.
Ännu märkligare är det att jag nuförtiden har ett extremsug efter havregrynsgröt. Det är en craving som är så stark att jag alltså kokar gröten för att sen mixa den slät och spä ut skiten med mjölk till en blek slaskig havresoppa som sen galant toppas med en sked lingon som simmar runt i sörjan. Helt jävla obegripligt. Jag har aldrig fram till nyss i mitt liv tyckt om havregrynsgröt.
Sen operationen har min mage och min jävla hjärna inlett nåt slags samarbete bakom ryggen på mig som känns aningens förrädiskt. Jag menar kaffe. Vafan? hur ska jag leva utan kaffe?
Vafan blir det härnäst?
Jag kanske blir en jävla sucker för Pölsa eller Isterband. Fyfan.


Jag mår iallafall bra. Jävligt bra.

Men jag saknar Grim utahelvete.

Och att få äta nåt med en jävla gaffel.


Over & Out