Sitter ensam i soffan med en kopp kaffe som hunnit kallna. Jag har fyllt på den förbannade koppen tre gånger nu och har ännu inte fått en endaste smutt med varmt kaffe över mina läppar. Jag fastnar i en massa funderingar. Äntligen. Jag har varit semesterlam i hjärnan i fyra veckor nu, och innan dess så har jag fan haft för jävla mycket annat att göra och tänka på, som gjort att jag inte har fungerat som jag borde. Det har hänt mycket och tiden har som vanligt rusat förbi mig som ett jävla godståg medan jag bara står bredvid spåret och undrar vid vilken station jag ska kunna kliva på igen.
Oh well.
Allt är jävligt konstigt just nu. Jag vet fan inte hur, eller vem, eller vad jag är längre. Ellerjoförfan, det vet jag, men jag tappar kollen emellanåt.
Jag har tappat över 40 kilo, det rasar av, och jag hinner fan inte med alls. När jag ser mig själv i spegeln så hajar jag till varenda gång för på nåt sätt är det fel fejs jag ser.(Hur fan ser jag ut människa?) När jag ska dra på mig ett par brallor så är det fan inte mina ben som kliver i dem, det är någon annans. Man är kluven i allt det här, minst sagt. Det är en otrolig lättnad att det äntligen verkligen händer nåt och att jag mår så jävla bra som jag gör nu, trots spooky stuff och sjukhus och blodpåsar och sånt. Men det är knasigt som fan också, det är både roligt och jobbigt, glädje och sorg ...på nåt vis...
Gosh! Jag med min obotliga dödsrädsla slash ångest är fortfarande kvar på den här planeten och det är ju en salig tur för alla andra. Eller inte.
Allt är ju relativt.
Men jag är iallafall glad som fan över att jag kan sitta här och fundera på livet och reta mig till vansinne på folk och annat igen. Det känns skönt. Det känns som att jag ändå börjar hitta tillbaka, till mig själv och nåt slags lugn över att allt nog kommer att kunna bli bra till slut.
På riktigt.
Men än är det nog fan lite kvar av all de här morgonchockerna framför spegeln och förvåningen av att kläderna liksom ramlar av kroppen helt plötsligt. Whatthefuck is goin´ on, liksom.
Ah, hell! Ni där!
Jag saknar er och älskar er av hela mitt svullna jävla hjärta! Det finns nog ingen gång som jag älskar er så mycket som jag gör nu, när livet är på G på nåt vis. Ni vet fan vilka ni är fast ni helst vill slippa undan mina blötslaskiga pussipusspussar va? Men ni vet! Jag vet att ni vet.
Skriver blaj-blaj och bredvid mig står nattens fjärde iskalla kopp kaffe. Nu får det tamefan vara bra.
Over&Out
