Goin´ Bunn-anas?

Vansinnets jävla vana

Ibland, M, så lämnar du mig så totalt jävla utanför allting och det driver mig till fullständigt jävla vansinne. Du är som en gammal gisten läckande eka på okända vatten och jag, jag är helt utan åror och flytväst, och jag får improvisera för att överleva, för att ge fan i att drunkna, och jag häver vatten med mina handflator på var sida om mig och jag skriker oavbrutet rakt ut i diset och dimman på det här jävla livets hav, i hopp om att nån annan stackars skeppsbruten människa ska höra mig och komma till nån form av undsättning. Jag häver vatten, jag jobbar med hela kroppen, jag sliter för livet och det som betyder nåt för mig, jag sliter för oss, och för ungarna, och för allt som finns omkring mig, och jag verkar vara outtröttlig, ingen kommer nånsin att kunna sänka det här jävla skeppet. Det spelar ingen roll hur höga vågor, jag kommer att fortsätta häva undan vatten med mina bara händer om det är det som krävs för att jag ska överleva. Ingen hör mig, så jag har lärt mig att ta i ännu mer, ännu hårdare och jag vägrar ge upp. Ingen hör mig. Allt som finns är ett satans eko av sånt jag sagt själv. Allt är ett eko av mig. Allt är ett jävla vansinne som jag på nåt vis har vant mig vid. Jag hatar det och jag älskar det på samma gång. Hjärtat har svårt att bestämma sig för hur fan det ska ha det, hjärnan är bara van och verkar mest stirra och glo lite lagom lojt på våra förehavanden, den verkar se tiden an på nåt vis, för hjärtat vill inte samarbeta med hjärnan.

Jag hatar dig. Jag älskar dig. Jag vill bort. Jag vill stanna. Jag vill förstå dig. Jag vill ge fan i att förstå dig. Jag vill ha ett par jävla åror att ro det här förbannade skeppet med för jag kommer ingenstans med bara händerna förhelvete!

Jag blir så rädd när jag ser att du verkligen inte vet ett skit om mig , ännu och trots allt.

Våga en enda gång till din jävel. Våga förödmjuka mig så igen.

I dare you.