Hela jävla tillvaron ställs på ända.
Jag ska tydligen få ett "helt nytt liv" sägs det.
Dessutom kommer M få "börja hålla hårt i mig" och sedan så "har jag fått ett sånt vackert ansikte". Tydligen så är det också så att jag "kommer att märka sån skillnad i kroppen", för att inte tala om hur "lätt jag kommer kunna röra mig". Allt är dessutom "mycket roligare nu". Väl?
Det är väl själva HELVETE vad folk i allmänhet har en äckligt jävla vidrig inställning till andra människor egentligen.
Jag har levt hela mitt vuxna liv som mer eller mindre tjock. De senaste åren som tjock som fan, men jag har aldrig haft några bekymmer med det what so ever. Jag har varit jag, helt enkelt, varken mer eller mindre.
Att folk nu helt plötsligt börjar kommentera hur jag ser ut och att jag går ner i vikt och hela det köret fattar jag väl, det faller sig väl så antar jag. Men vadfan är det som säger att allt är okej att säga? Även om det kanske är i all välmening så låter det ju så in i helvete korkat och så jävla inskränkt.
Jag kan fan inte ta det längre. Kalla mig känslig, men det börjar reta mig till vansinne det här.
Det är ett jävla sätt. Jag blir ilsken utavhelvete och jag kan inte hejda mig längre. Jag kan inte och vill inte-ORKAR inte le och tack-tack-tacka för idiotkommentarer på jobbet, eller i kassakön på ica eller hos tandjävlaläkarn eller på nån jävla mack nånstans. En av många baksidor med att bo i en håla är att man inte får vara ifred nån enda jävla gång.
Jag har aldrig råkat ut för fördomar förut, innan jag började gå ner i vikt. (eller jo,en kär vän har sagt att det gick fortare att hoppa över mig än att springa runt mig) Fast jag tror att den jäveln sa det med kärlek av nåt slag så den fick passera. Men annat än det har jag aldrig råkat ut för. (Eller jo, visst fan har det funnits vissa ISSUES men jag orkar inte älta det igen)
Men NU. Det är nu det kommer. Det är efter att man tappat en jävla massa kilon som folks äckliga fördomar kommer i form av alla dessa jävla idiotiska kommentarer som man alltså ska välja att ta som snällheter i parti och minut, men ju fler jag får höra, desto mer jävla grinig blir jag, och med det upphör min förmåga att uppföra mig som folk vilket resulterar i att jag får bängbryt på jobbet en måndagmorgon och vrålar att " Hur i helvete vore det om alla ägnar en kvart åt att begrunda hur vi förhåller oss till andra människor, deras person och deras utseende, för jag tycker fan att det kan vara dags att ta en rejäl flukt på det eftersom 95 procent av alla här lider svåra brister i social jävla kompetens, tamefan"
Jag har gått ner nästan 5o kilo i vikt. Jag är mindre i areal, liksom. Min jävla landyta har minskat och det fortsätter att minska, men vad folk missar är att jag är precis samma människa fortfarande. Ingenting är förändrat. Inget förutom förpackningen.
Jag är skitfin. Har alltid varit skitfin.
Jag har alltid haft ett jävligt gulligt nylle. Jag är smart som ett jävla as. ( Nä, ingen jävla kärnfysiker, förvisso, men ändå) Jag är rolig utavhelvete när jag vill och jag är ett särdeles ypperligt exemplar av mig. Har alltid varit.
Jag är snäll och jävligt duktig i mitt yrke och har ett stort hjärta.
Dessutom har jag förmågan att se människor för deras egenskaper just som människor.
(Pretto, jawohl!)
Men det är i allafall enligt min mening det som gör en människa till en
reko människa.
Så. Nu tar vi en kopp kaffe och tar oss en funderare på det här. Visst?
Over&Out
