Nu Igen alltså. Livet har lurat mig ganska grisigt på en massa tid som bara har rusat förbi utan att jag ens har fått en endaste liten jävla vink om att så har varit fallet. Det är lika jävla irriterande varenda gång. Helt plötsligt så står jag här och ser lite dummare ut än vanligt när jag inser att jag bara bränner på med mitt utan att ens reflektera. Fan.
Just idag kom jag att tänka på Åke och Erik.
Jag har ett ganska vridet förhållande till de snubbarna enligt andra.
Jag har trånat som fan efter att få komma sådär nära dem igen, nästan lite perverst att tänka sig att de har väntat på mig i mitt sovrum i över två månader utan att jag ens har tittat åt dem just på grund av att jag inte har haft tid, eller tillräckligt med lugn och ro för att ägna mig helhjärtat åt att ligga med Åke och Erik.
Sen är det ett litet bekymmer till med den där grejjen, och det är att jag får lite panik, för om jag liksom sätter igång att ligga med dem så tar det slut så jävla fort, och jag har lite svårt att tackla det just på grund av att det sen dröjer såinihelvete tills nästa gång, eftersom Åke måste bearbeta Erik så jävla länge.
Ett komplicerat förhållande minst sagt... Ligger man en gång så vill man ligga en gång till, och en till, ochsåvidare, och då är det lätt hänt att man nöter ut både Åke och Erik till oigenkännlighet, ett scenario som vore ganska olyckligt för alla inblandade. ...
(Allt detta i mitt underliga beteende kan te sig som helt sinnesrubbat, vilket det i mångas mening är också, med tanke på att Erik är huvudperson i de BÖCKER som Åke skriver...)
Och ja, jag har jävligt livlig fantasi.
Jag tror jag behöver en hobby. Eller iallafall nånting som kan hindra mig från att bli snedvriden och fanatisk när det gäller vissa saker. Psykolog? Nån slags beteendeanalytiker kanske?
En snäll människa upplyste mig om att man lobotomerade folk med "viss problematik" förr.
Men saken är ju den att med mig föreligger inte bara "viss" problematik, utan här har vi ett lysande exempel på hur det kan gå när man har ett MAJOR MAYDAY,MAYDAY problem.
I allt detta ingår också min obotliga dödsrädsla och min kroniska nojja på att alltid kolla att spisen VERKLIGEN är avstängd tretton gånger innan jag lämnar hemmet, samt min sjukliga besatthet av DarkTranquillitys musik.
Så, en hobby, alltså?
Eller kanske bara ett liv?
Jag är bortom all räddning.
:-D
