Sitter på Ankis kafé på järnvägsstationen i Flen och glor. Här kan fan ingen människa vara lycklig.
Luckily för mig, så ska jag inte stanna länge i Flen för senare ska jag vidare till norska mormorn i Sala. Ännu en depressionens högborg. Vi bodde i trakterna kring Sala när jag var yngre,men morsan fick jucket och tog oss därifrån. För den heroiska insatsen för oss barn är jag henne oändligt tacksam, faktiskt. Inte för att Människobyn har tillfört mig särskilt mycket,men ändå.
Folk kommer och går på Anki´s kafé. Jag sitter i en gammal muggig fåtölj och begrundar dysterheten i den här stan, eller byn eller vad man ska kalla det. Anki serverar baguetter med tvivelaktigt innehåll och apparatkaffe sen i morse. Men hon ser glad ut.
Särskilt glad verkar inte farbrorn borta i hörnet.
Ska fråga om han vill ha påtår.
Over&Out
