Ibland blir jag särdeles rädd för mig själv, alltså.
Igår, när jag skulle lägga in lite ny efterlängtad musik i min Mp3-spelare, så följde jag den vanliga proceduren som består i att helt enkelt sätta i ena änden av sladden i en usb-port på baksidan av våran relik till dator,och den andra änden i Mp3:n, för att sedan klicketi-klicka mig in i mina mappar och lägga in musiken jag vill ha i emmpeetreen. Denna procedur har inte tagit lång tid alls, och dessutom har det alltid funkat alldeles galant. Smidigt liksom.
Inte igår.
Igår bestämde sig Datorn för att Go Monkeydick on me.
Helt plötsligt fanns det ingen indikation alls på att Datorn tänkte låta mig göra nånting som annars har varit självklart, för nu sa den att min Mp3 inte ens existerade. Sen ger jag mig fan på att den jäveln log. Hånfullt.
Sen hostade den fram en liten ikon föreställande en mediespelare (den kallade den det)
jättefin bild, förvisso, men den var ju förfan inte ens lik min Mp3-spelare alls.
Vidare stånkade Datorn igång Windows Media Player och tyckte att jag skulle...Fan vet vad den tyckte att jag skulle göra med den, men Datorn frågade hånfullt om jag ville Synkronisera enheter, och vadfan ska man svara på det?- Det har ALDRIG behövts förut. Varför ihelvete ska det behövas nu? Och varför i HELVETE smäller du igång Windows Media Player helt utan anledning för, ditt förbannade jävla kukarsel!? ; sa jag.
Jag fick inget svar. Datorn grinade hånfullt mot mig och undrade fortfarande helt envist om jag ville Synkronisera enheter.
Vid det här laget hade Datorn retat mig till fullständigt jävla vansinne, och eftersom den förtjänade det, så sparkade jag in fronten på den, bara för att den skulle fatta att mig jävlas man fan inte med hursomhelst. Fullständigt jävla galen av vansinne rusade jag ut i köket och passade på att ta ut min ilska på några köksluckor också, och sparka på några dörrar. Och grina. För det gör jag fan alltid i ett visst stadium av ilska, liksom precis innan Mördarkänslorna tar över helt.
I det här läget så inser M att jag håller på att kliva över gränsen för vad som är sunt, så han rycker in och ska försöka hjälpa, och givetvis så får han skit för att Datorn är dum i huvet.
Jag försöker få Datorn att hajja att det är dags att lägga ner, INNAN värre saker sker, men Datorn fortsätter att jävlas, vilket leder till att jag slår med knutna nävar på tangentbordet, sparkar på den en gång till och blir totalt jävla rabiat.
Med knutna nävar står jag framför Datorn, och är beredd att gå till den slutgiltiga attacken,
kroppen skakar av adrenalinpåslaget, mina käkar arbetar intensivt och hjärtat rusar, hjärnan skriker ut lusten att få slakta den jävla Datorn en gång för alla.
Datorn räds mig inte ett skit. Den frågar, återigen hånleende om jag vill Synkronisera enheter.
Det säger "snap!" inuti mitt huvud, och sedan följer bara mörker och ett jävla liv runtomkring mig, och när jag har lugnat ner mig, så har jag slagit sönder musen, krossat två glas på köksgolvet, och pajjat diskmaskinen. Summan den här gången av mitt jävla taskiga tålamod, alltså.
Musiken finns på emmpeetreen. Äntligen. Men det tog två jävla timmar.
Synkronisera min röv, Datorjävel.
