Jag sitter vaken igen.
Vet fan inte hur många nätter jag har suttit såhär nu och funderat på allt och ingenting, och allt och ingenting igen. Och döden.
Fyfan vad jag önskar att det skulle bli överstökat nu så jag iallafall slipper den biten av allt jag oroar mig för. Jag avskyr att vara såhär jävla rädd för allt hela tiden, döden i synnerhet.
Jag vill fan inte dö. Jag vill leva. Den här skavande otäcka känslan och rädslan för just döden har jag haft ända sen jag var liten. Jag var jämt livrädd att nån skulle dö. Kommer ihåg att jag stod vid fönstret i mitt rum när jag var sex år ungefär, och tittade efter mamma länge, länge när hon gav sig iväg på cykel till jobbet på kvällen, och jag stod där i fönstret och knäppte händerna och bad till gud att han skulle passa så att mamma inte dog på vägen till jobbet, eller för all del på väg hem. Jag tvingade gud att lova att han skulle se till att mamma kom hem nästa morgon, levande och fin och glad. Hon gjorde ju det, som tur var och jag var lika glad varenda gång.
Sådär höll jag på i flera år, ända tills jag kände mig barnslig och småtöntig för att jag bad till gud av alla snubbar, liksom. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det kändes jävligt skönt att tro att det fanns nån som höll koll på henne och alla andra som var viktiga för mig då, när jag hade snedklippt pannlugg och flätor i håret och världens största glugg mellan framtänderna och trodde att jag var safe på nåt vis.
Jag slutade att tro på nåt sånt sexton år senare när den där snubben de kallar gud tappade kollen och lät henne dö likförbannat. Visserligen cyklade hon inte, men han skulle ha passat henne ändå.
Sen dess har den här jävla dödsångesten jag har bara blivit värre.
Och nu. Fyfan. Det går inte att beskriva hur jävla rädd jag är egentligen.
Du får en chans till, gubbe!
Hjälp mig igenom det här, snälla. Låt mig få komma hem till mina barn och M igen , levande och fin och åtminstone någorlunda glad. Om du har väldigt mycket att göra på torsdag så är det okej om din tid bara räcker till att se till att jag kommer hem levande. Vore bra om du ser till att jag vaknar ur narkosen först också, annars har nog ingen särskilt mycket nytta av mig.
I gengäld så lovar jag att jag ska vara mindre bitter framöver. Och lite mindre skraj.
Jag kan även lova att lämna in deklarationen i tid i år.
Deal?
Over & Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar