Än finns det hopp

Man skulle kunna tro att hon har dukat under, hon den där som ska föreställa skriva blogg.
Man skulle kunna tro det ja. Men hon är int dö än.

Hon är bara jävligt uppnystad och utfläkt och ganska sådär under lupp på en ganska förståndig människa i landstingsregi. Det behövdes nu.
Bägarn rann över, so to speak.

Hon kommer nog snart.
Hon behöver er.



Over&Out

Ja, Hurra då.

Jag fyller år idag. 36.

Man kan skratta åt roligare saker och liksom förneka just det faktum att jag blivit ett år äldre, IGEN.

Och så kan man ju alltid äta tårta och sniffa på blombuketten som man fått, som står och är fin på bordet.

Over&Out

Nää, om man skulle ta å...

Tjejen som driver den här bloggen har fått lite styrning och lite jävla koll, men det tar sin lilla tid för henne med att liksom plocka ihop och snubbla sig igenom dagarna ändå. Det får vara så ett tag till.

Imorrn fyller hon dessutom trettiosex år och inför det känner hon som vanligt stress. Hon kan liksom inte förlika sig med det där att man faktiskt blir äldre,charmen med det där har inte infunnit sig alls. Hon blir nog snart människa igen. Hon har börjat få tillbaka lusten att skriva också, och det är ju ett gott tecken bara det. Hon garvar mer också sägs det, och det är ju skönt kan man tycka.

Äh, det är mycket som ska falla på plats, och inte fan anade hon att det skulle bli så inåthelvete knasigt med alltihop det här. Men att tappa 68 kilo i vikt var tydligen en mer big deal än vad hon hade trott. Förresten hade hon inte trott ens i sin vildaste fantasi att hon skulle gå ner så mycket, och inte fan trodde hon att det skulle bli som det blev med LIVET, och ännu mindre trodde hon att folk runtomkring skulle bli som de blev heller.

Men hon har ju iallafall lärt sig nåt av hela skiten , och det är att man ska ju liksom inte gå omkring och tro så förbannat hela tiden för man har ingen aning om ett skit förrän man faktiskt VET.

Over&Out

Jo...

Jag hänger fortfarande kvar här, men är fullt upptagen med att få nån slags ordning på mig själv och allt annat som liksom halkar på bakhasorna efter den här minst sagt konstiga sommaren som blev. Funderar mycket och försöker hålla ögonen öppna, letar faror i hörnen och vågar inte lita på en käft egentligen. Jag försöker ta reda på hur det känns, på riktigt, för jag vet inte om allt jag känner verkligen är på riktigt och om jag isåfall kan slappna av i det eller om jag ska behöva gå omkring med nerverna utanpå med kaninpuls dygnet runt resten av livet. Det orkar jag fan inte. Tycker att det kan vara på tiden att jag skulle kunna få slappna av lite nu va? Ett litet jävla break är allt jag begär egentligen, i ain´t asking for much.



Tänker åka nånstans snart, måste bort och kunna se mig själv i en jävla spegel utan att känna att jag måste granska allting hela tiden med den där äckliga osäkra blicken jag fått. Fyfan.







Det ska bli bättre nu, förfan. Visst?







Over&Out

Hursomhelst

Jag står upp, med huvet åt rätt håll, även om skallen är full av gröt och en massa osorterade jävla anteckningar om hur saker ska bli eller vara, eller hur de har varit.

Nu packar jag för en Midsommarhelg på ön.

Peace of mind ett tag.

Havet gör mig lugn.

Eller om det är rödvinet?

Over&Out

Shoot me

Jag borde fan ha fattat att det var nåt annat jävla elände som var på gång att hända, men jag hade väl för mycket att virra med ändå i min trötta lilla jävla hjärna.

Men tecknen har funnits där hela tiden, och i synnerhet nu senaste dagarna actually.

Att när jag dyker upp vid slussen med en hord ungar på skolutflykt hamnar just där och då som nån stackars sate drunknar var liksom ettans löp, som kom att avlösas av tvåans; att när jag åker från studentfirande i Gimo bara ett par dagar senare hamnar mitt i en dödsolycka på en pendeltågsstation, när jag får bevittna både sanering av perrong och omhändertagande av den långa påsen med dragkedja. Ett dygn senare kommer liksom le grande finale i form av att M har dragit in magen och spänt sina manboobs i sällskap av en perky liten jävla snorunge ( Hon 22. Han 44. ÅH HERREJÄVLASÖTESATAN! DEN ÅLDERSSKILLNADEN ÄR FAN SKITIG! och jag MÅSTE älta det.) i tre månader bakom min rygg. Just de här senaste tre månaderna som nog utan att överdrivas har varit de absolut jävla skitjobbigaste i hela mitt jävla liv, frånsett Mammas död en sorglig dag i januari 1996.

Jag har funderat på att ta livet av mig på riktigt, men gillar fan inte tanken på det. (Nån sa att man ändå inte får höra snacket efteråt, så vafan är det för mening då?)

Jag har krökat ner mig och kört fyllesvin-försmådda-hustrushowen, jag har försökt börjat röka igen för att straffa nån jävel genom att liksom dra hårda djupa halsbloss som gjort så jävla ont i bröstet med nybörjarfrenesi och riktigt visat att "titta här nu, titta här vad jag förstör mig själv här nu, med CIGARETT! ser du det nu?"

Låt mig säga, att inget hjälper. Varken sprit eller vin. Inte cigaretter och inte överkonsumtion av kaffe. Inget. Hjälper.

Jag kan inte äta eller sova eller fungera överhuvudtaget och hjärnan vill bara knarka ihjäl sig på arsenik eller nån annan jävla kemisk substans som bara får resten av mig att somna, så att jag ska kunna få vakna igen utan den här jävla klumpen i bröstet.



Vad i helvete ska jag göra nu?








Over&Out

Jo. alltså

Nu står vågen på jämna 70 kilo, jag ser ut som ett dragspel och känner inte igen mig i en spegel.

Jag är hälsosam och frisk och allt det där.

Nu kan det väl räcka va? 64 kilo ner räcker. Blir det mer nu så kommer jag ju förfan att försvinna som en droppe i havet.

oh, holy mother of all living things, it´s enough.

Over & Out

Urladdning

How typical

Sitter med en kopp kaffe och inväntar tröttheten som borde ha visat nyllet för längesen. Har jobbat inatt och borde väl vara åtminstone lite gäspig såhär framåt förmiddagen, men av nån underlig anledning så jävlas kroppen med mig och vägrar bli trött.

Eller så kan det kanske bero på att solhelvetet lyser upp hela världen idag.

Det var väl ganska typiskt va?

Äh.

Måste sova. Måste.

Over&Out

Onsdagsvacuum

Det händer inte mycket på min gata i stan idag inte.

Jag har sovit alldeles för länge, varit ute med hundarna på långprommis och druckit en och annan kopp kaffe. Solen retas och vill inte ta sig igenom molntäcket, men den vill, det ser man.

Jag grubblar alldeles för mycket nu, det märker man när man hittar sig själv långtåthelvete hemifrån på nån geggig grusväg utan att egentligen veta att man har gått ÄNDA HIT!? liksom.

Oh well.

Ska jobba inatt också och innan jobb väntar två timmars meningslöst möte med de andra kärringarna på jobbet som mest är en ständig repris av vad som sagts på alla andra möten. Det är en sån jävla plåga.

Folk runt omkring verkar pyssla på rätt bra med sitt och det är ju bra. Jag gillar när det flyter och folk mår bra. Gillar mindre när folk inte mår bra.

Grim har hål i magen. Det är ju liksom inte bra. Inte bra alls.

Grim ska fan inte ha hål nånstans.

Nu kom solen!

Och bara därför så måste jag dammsuga och grejja såna där viktiga meningslösa saker som man måste göra när man driver ett hushåll.

Men annars är allt bara bra :-)

Over&Out

Om när man kan andas.

Äh. jag ska ju alltid vara så förbannat dramatisk åsådär, men det känns ganska bra att vara det ibland. Finns ju visserligen tillräckligt många dramaqueens för att man ska tycka att det är uthärdligt, men jag vill fan sälla mig till skaran. Det kan livet bjuda mig på tycker jag.

Jag behöver semester nu igen. En egotripp, faktiskt. Det är mycket nu, och bröstet kommer att sprängas sönder snart. Det känns som att jag går omkring med andningsuppehåll hela tiden, och jag vet inte om det beror på att jag vill kunna andas ut, eller in.

Jag brukar må ganska så jävla bra den här tiden när hundskiten tinar längs vägkanterna och snödropparna kämpar sig upp ur rabatterna men nu vet jag inte om jag är med riktigt.

Fast visst kommer det väl att lätta va? Det ska väl fan inte behöva vara såhär hela våren eller?



Isåfall tar jag tjänstledigt tills självaste Antifar kommer och hämtar mig, tack så jävla mycket.





För visst. Det är ju mig det gäller här, och då är det ju alldeles självklart, att när allt annat jävlas så kraschar givetvis datorn och allt jag har skrivit och sparat, och alla bilder och all annan skit man har lagrat i en dator försvinner för tid och evighet. Total härdsmälta. Och allt detta som toppen på det gigantiska berg av strul och förbannat elände som jag står högst upp på just nu.



Nu har jag iallafall en ny dator, praise the almighty marshmallowman!



Jag vill åka till Grim i Göteborg. Lite jävla perspektiv från jävligt långt håll.



För såhär kul har jag fan inte haft sen vi draggade efter farmor i fel sjö.





Over&Out

Jubileum

Idag har det gått ett år sen operationen.
1 år och minus 61 kilo. YAY!

Nämensepåfan

Snart ett år har gått sen operationen och allt verkar fungera som det ska. Fan vore väl annars.
Ettårskontrollen på kirurgen avlöpte schysst. Jag har skitbra värden, allt ser fint ut och jag har ett ypperligt resultat med vikten. Tro fan! 60 kilo har jag gått ner och det känns ju som att det borde kunna stanna av lite nu. Jag vill det. Slutar det inte snart kommer jag att vaporiseras som en jävla fis i en flaska, är jag rädd, och det vore ju ganska trist efter allt jobb man har lagt ner under det här året som har gått nu. :-)

Mycket jävla jobbande nu, förresten, och den här jävla vintern tar kål på vemfan som helst.
Kommer inte sommarn snart så bryter jag fan ihop. På onsdag kommer i allafall den här hem. Hon kommer att hjälpa till att få tiden att gå fortare fram tills tussilagon slår ut. :-)
Over & Out

Tjugehundratie

Ja, jag har glapp i min tidsräkning och sånt. Jag hinner fan inte med. Nyss var det jul och sen vetefan vad som hände och det är ju skitsamma nu. Nu är det nytt år, nya dagar att dra sig igenom och det är ju bara att hänga med liksom.
Inget konstigt med det.

Dark Tranquillity släpper ny platta 1:a Mars.
Inget konstigt med det.
Jag blir fjortislycklig när jag tänker på det och det är inget konstigt med det heller.

Jag är lycklig.


Over&Out