Jag borde fan ha fattat att det var nåt annat jävla elände som var på gång att hända, men jag hade väl för mycket att virra med ändå i min trötta lilla jävla hjärna.
Men tecknen har funnits där hela tiden, och i synnerhet nu senaste dagarna actually.
Att när jag dyker upp vid slussen med en hord ungar på skolutflykt hamnar just där och då som nån stackars sate drunknar var liksom ettans löp, som kom att avlösas av tvåans; att när jag åker från studentfirande i Gimo bara ett par dagar senare hamnar mitt i en dödsolycka på en pendeltågsstation, när jag får bevittna både sanering av perrong och omhändertagande av den långa påsen med dragkedja. Ett dygn senare kommer liksom le grande finale i form av att M har dragit in magen och spänt sina manboobs i sällskap av en perky liten jävla snorunge ( Hon 22. Han 44. ÅH HERREJÄVLASÖTESATAN! DEN ÅLDERSSKILLNADEN ÄR FAN SKITIG! och jag MÅSTE älta det.) i tre månader bakom min rygg. Just de här senaste tre månaderna som nog utan att överdrivas har varit de absolut jävla skitjobbigaste i hela mitt jävla liv, frånsett Mammas död en sorglig dag i januari 1996.
Jag har funderat på att ta livet av mig på riktigt, men gillar fan inte tanken på det. (Nån sa att man ändå inte får höra snacket efteråt, så vafan är det för mening då?)
Jag har krökat ner mig och kört fyllesvin-försmådda-hustrushowen, jag har försökt börjat röka igen för att straffa nån jävel genom att liksom dra hårda djupa halsbloss som gjort så jävla ont i bröstet med nybörjarfrenesi och riktigt visat att "titta här nu, titta här vad jag förstör mig själv här nu, med CIGARETT! ser du det nu?"
Låt mig säga, att inget hjälper. Varken sprit eller vin. Inte cigaretter och inte överkonsumtion av kaffe. Inget. Hjälper.
Jag kan inte äta eller sova eller fungera överhuvudtaget och hjärnan vill bara knarka ihjäl sig på arsenik eller nån annan jävla kemisk substans som bara får resten av mig att somna, så att jag ska kunna få vakna igen utan den här jävla klumpen i bröstet.
Vad i helvete ska jag göra nu?
Over&Out
