Jag har varit svag nu igen.
Jobbtanterna har annonserat om en Ålandstripp, ett sånt där skamlöst fylledygn där alla lämnar hämningarna hemma på hatthyllan, och där karaoke plötsligt blir helt naturligt och okej, liksom.
Det borde fan vara straffbart med karaoke. Man borde pryglas på torget som straff för att man ens tänker tanken.
Och ja, jag är först upp med micken i näven och sist av. Och ja, det blir oftast snygga låtar som Proud Mary som jag rom&cola-slaktar,och ofta, ofta, blir det repris.
Dessutom hittar jag aldrig till hyttjäveln heller så vafan jag pröjsar för en sån har jag aldrig fattat.
Hela grejen med en ålandskryssning är ganska sunkig, och jag får ångest varenda gång jag säger att jag nog kanske ska följa med.
Men nu ska jag det, alltså. Igen.
På fredag infinner sig den totala misären,och jag kan knappt bärga mig.
Ångesten är grandios.
Over&Out
