Hähähäh!

Yep. I´m still here

Operationen gick tydligen bra, för jag verkar vara kvar.
Det går framåt, jag mår bättre för var dag som går, och jag har varit hemma sen i lördags kväll. Jag tillbringar min tid på dagarna med att äta konstant, vilket är en ganska udda grej, eftersom livet innan det här har varit ett jävla passande på vad man ska eller borde, eller inte borde äta. Weird, men ganska befriande ändå. Har inte haft särskilt ont alls i operationssåren , men däremot en överjävlig träningsvärk efter att ha legat på operationsbordet, uppspänd som Tarzan på krysset, men annars har det varit helt okej. Jag är så jävla glad över att det äntligen är klart, och att jag än sålänge verkar må bra utan krångel. Men man ska fan inte ropa hej, så jag chillar och gör det jag ska med yttersta noggrannhet, för går det åthelvete så ska ingen kunna skylla på att det är jag som har dabbat mig.
Jag tar mina små vitaminpiller och ger mig själv goa sprutor i magen varje dag och tar hand om mig som fan. Nu ska jag ta hand om mig som fan ännu mer tillsammans med Åke och Erik. De har en ny grej jag måste läsa, och risken är stor,( som vanligt) att jag blir smått manisk.
De påstår tragiskt nog att det är den sista vintern de dyker upp.

Jävla småaktigt, om man frågar mig.


Over & Out.

Från Hospitalet, with love

Well. Jag är här nu. Dagen har gått jävligt fort och jag har skubbat mellan möten med narkosläkare och sjuksköterskor och provtagningscentral och liksom stissat upp mig utahelvete hela dan, med hårt sammanpressade käkar. Vilket har gjort att jag har ont som fan i halva huvudet. Men skit i det. Det märks bara de yttepytte korta stunderna när jag faktiskt kommer på mig själv med att faktiskt slappna av en stund. It´s hilarious.
I övrigt har jag fått låna en högst obekväm säng, dock med remotecontrol, så man ska väl inte klaga antar jag, sen har jag för en stund sen fått en egen privat visning av hela operationsavdelningen av min brorsa som råkar jobba just på det här sjukhuset som op-syrra. Och så har jag skrubbat skinnet av mig med hibiscrub. Det stinker som fan och huden blir som fnas, och svider och kliar. Den snälla sköterskan informerade också om att man skulle akta så att man inte fick skinnflåddatvålen i stjärten för det svider då. Hon pekade på muffen och kallade den stjärten. Såna brudar anser jag vara fullständigt opålitliga. Såna som kallar fittan för arsel, alltså. No goodclub.

Det som är mest spännande i alltihop är att jag fortfarande (än sålänge) inte har börjat grina ?
Men det kommer väl det med antar jag.
Jag sitter i ett öde dagrum och funderar på alltihop och har kommit överens med mig själv om att det blir bra som fan det här när det är färdigt, och hur skönt det ska bli att slippa ha på sig de här yberschnygga rockarna i pastellfärger som faktiskt fortfarande används i den svenska sjukvården.
Så, det är väl pretty much vad som händer just nu.

Jag älskar er! Glöm aldrig det!

Over&Out

Nuthin´done

Idag får jag fan ingenting gjort. Jag känner mig som om jag skulle vara vacuumförpackad.

Försöker skingra tankarna lite med att garva som fan, kolla! :



Over & Out

Ärad vare Grim

Det känns lite lugnare nu, tack vare lite insikter från Grim och den här snubben:




Halleelujaaa.


Over & Out

En natt till.

Jag sitter vaken igen.
Vet fan inte hur många nätter jag har suttit såhär nu och funderat på allt och ingenting, och allt och ingenting igen. Och döden.
Fyfan vad jag önskar att det skulle bli överstökat nu så jag iallafall slipper den biten av allt jag oroar mig för. Jag avskyr att vara såhär jävla rädd för allt hela tiden, döden i synnerhet.
Jag vill fan inte dö. Jag vill leva. Den här skavande otäcka känslan och rädslan för just döden har jag haft ända sen jag var liten. Jag var jämt livrädd att nån skulle dö. Kommer ihåg att jag stod vid fönstret i mitt rum när jag var sex år ungefär, och tittade efter mamma länge, länge när hon gav sig iväg på cykel till jobbet på kvällen, och jag stod där i fönstret och knäppte händerna och bad till gud att han skulle passa så att mamma inte dog på vägen till jobbet, eller för all del på väg hem. Jag tvingade gud att lova att han skulle se till att mamma kom hem nästa morgon, levande och fin och glad. Hon gjorde ju det, som tur var och jag var lika glad varenda gång.
Sådär höll jag på i flera år, ända tills jag kände mig barnslig och småtöntig för att jag bad till gud av alla snubbar, liksom. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att det kändes jävligt skönt att tro att det fanns nån som höll koll på henne och alla andra som var viktiga för mig då, när jag hade snedklippt pannlugg och flätor i håret och världens största glugg mellan framtänderna och trodde att jag var safe på nåt vis.
Jag slutade att tro på nåt sånt sexton år senare när den där snubben de kallar gud tappade kollen och lät henne dö likförbannat. Visserligen cyklade hon inte, men han skulle ha passat henne ändå.
Sen dess har den här jävla dödsångesten jag har bara blivit värre.
Och nu. Fyfan. Det går inte att beskriva hur jävla rädd jag är egentligen.

Du får en chans till, gubbe!

Hjälp mig igenom det här, snälla. Låt mig få komma hem till mina barn och M igen , levande och fin och åtminstone någorlunda glad. Om du har väldigt mycket att göra på torsdag så är det okej om din tid bara räcker till att se till att jag kommer hem levande. Vore bra om du ser till att jag vaknar ur narkosen först också, annars har nog ingen särskilt mycket nytta av mig.

I gengäld så lovar jag att jag ska vara mindre bitter framöver. Och lite mindre skraj.
Jag kan även lova att lämna in deklarationen i tid i år.

Deal?




Over & Out

Jag Hjärta Er!

I mitt hjärta brinner det av kärlek till er alla därute som är viktiga för mig, viktiga för att jag fan inte klarar att leva utan er. Utan er vore jag så jävla ensam.
Jag hoppas att jag får finnas länge.
Så att ni får finnas länge för mig.

Så.

Micke, Colin, John och David. (Mitt liv, mitt allt!)
Pappa.
Robin , Cilla, Alex, Liam och Enya.
Julian, Jessica, Dennis och Diana.
Kevin, Taru och Elvira.
Frank, Tessan, Jonathan( och resten av eran unghög.)
John och Ullis. (Och eran lilla plutt som kommer förr eller senare.)
Kelly , Marica (och kotten i magen.)
Jasmine och Nemi.
Catherine och Jimmy.
Grim. (Perra)
Mormor, Morfar.
Linda. (Blenda)
Linda. (På Annorlundavägen)
Linda. (Laila-Åsa Skokvist)
Richard the Pilot.



Tack för att jag får ha er omkring mig.
Jag älskar er!

Fredag

Den trettonde.

Be afraid. Be very afraid.



Over&Out

Helt vanlig sketen onsdag

Well, idag har jag inte gjort ett skit egentligen.
Inget som får någon att höja på ögonbrynen iallafall.
Tiden går mest åt till alla möjliga funderingar kring livet och allt runtomkring, som antingen får mig att böla som en småunge eller så garvar jag som fan åt alltihop.
Känns som att det är på bristningsgränsen snart för mitt gemytliga lilla psyke. :-P
På nätterna sitter jag och lyssnar på allt jag kommer över i musikväg, dricker kaffe och snusar på ett aningens maniskt sätt, stirrar i taket, räknar tapetvåder i vardagsrummet och grubblar.

Imogen har gjort mig sällskap hela veckan. Hon är fin hon.





Over & Out.

Speeding Cars

Ni gillar den också.

Snuttefilt.

Lycklig är väl jag som har detta i min Mp3!





God bless Göteborg. Amen.

Liquorice & Roses

Elva dagar kvar nu. Jag är fladdrig och okoncentrerad på det mesta, oroar mig för saker och drömmer konstiga drömmar på nätterna. Inatt tillexempel drömde jag att jag hade en egen affär med schackrutigt golv som hette Liquorice & Roses. Va? Lakrits och Rosor? Var ihelvete har jag fått det ifrån? Jag sålde alltså en massa olika typer av lakrits, och rosor. Som en kombinerad konfekt och blomsteraffär? Min längtan efter ett nytt jobb kanske landar i en Blomlakritsaffär en vacker dag. Jag ska nog fan sälja rom också. Importerad från Jamaica.
Lakrits, Rosor och mörk Jamaicarom. Yeah!

Hur jävla flippad kommer jag bli innan det här är klart egentligen?






Over & Out.