Dentala taskiga Vibbar.

Tio över åtta ringer Tandsköterskan den här gången. Jag kommer inte till nån Käftis idag heller. FAN är det frågan om?
Jo, Tandläkaren har blivit sjuk. Äämenvafaan inte DET också!!, säger jag. Jo, tyvärr, säger tandsköterskan. Har du mycket ont i tanden nu? Närå, säger jag, nu har det övergått helt och hållet till en dunkande smärta i kraniet. Tanden känns knappt. Men det vore najs om jag kunde få hjälp nån gång. Ungefär NU. De hoppas att jag ska kunna få komma dit imorgon, säger hon.
Who gives a fuck, tänker jag. Säger inte den här gången. Låg profil. Inte bli rabiat i telefonen. Inte nu.
Detta kommer inte att sluta bra alls, jag kommer att få vänta tills Fan kommer och hämtar mig, och när jag väl får komma till tandläkarens illaluktande Ûbersteriliserade mottagning så kommer han bergis slinta med bedövningssprutan och dra den i en nerv så att hela skiten går åthelvete och jag blir halvsidigt förlamad och kvaddad för livet. Just my luck.

M säger att jag har ett jävligt välutvecklat "pessimismsinne", nästan snudd på överutvecklat.
Fine, who gives?

Grim påstår att det heter Huvudhud. Alltså dököttet som veckar ihop sig som en luva bak i nacken när käftis drar ut kraniet. Huvudhud.

Om man säger Huvudhud högt flera gånger och verkligen lyssnar på hur jävla idiotiskt det låter så kan man snart räkna med att man garvar så att man sprinklar skärmen med ljummet kaffe och saliv. I did.
Det finns en mening med allt, säger folk. Undrar vad det är för mening med att man ska behöva ha så inihelvete ont såhär länge? Jag väntar med spänning på svaret.