De gjorde inget med oss, om man bortser ifrån serveringspersonalens klämkäcka improvisationer.
Inget som gjorde direkt ont,men ändå. Det kändes litegrann som klassfest.
En sån där som man hade i sjätte klass, när man hånglade i nersläckta klassrum med nån som envisades med att vara sådär salivgeggig i käften. (Personligt trauma)
I afton har man fått beskåda en hel del matnyttigt, men som ingen jävel nånsin kommer att nämna ens under pistolhot.
En av sjuksköterskorna på jobbet som skriker efter hjälp med att bli av med sjukgymnasten som är dingrak och helt radiostyrd i sina tangopjucks, som "sunger mä i tekksten" i låtarna som bandet lirar på rungande ren finlandssvenska så saliven sprutar in i hennes öra, är en av kvällens stora höjdpunkter, iallafall för min del. Jag älskar när folk beter sig som arslen offentligt när man kan beskåda det på håll, och lägga saker på minnet, att spara till lämpligt tillfälle.
Comes in handy förr eller senare. (Hähä)
Sen kryllar det ju av folk som helt plötsligt ska fyllegagga om hur mycket de verkligen verkligen tycker att man är så jävla bra och sånt. Fyllepladder som bara sänker dem själva, men som är så jävla typiskt. Jag blir precis likadan, men aldrig när jag är i närheten av jobbfolk. Den patetiska biten får andra ta, andra som befinner sig på långt avstånd från mig.
De stackars jävlarna.
Sen så ska man nog fan slå ett slag för alla coverband i det här landet. Jag är imponerad av att man faktiskt orkar ge sig på att sjunga "Fångad av en stormvind". På fullaste allvar. I ett sjuhelvetes partytält brevid järnvägen i Människobyn.
Själv har jag verkligen ansträngt mig ordentligt med att bli full som en spruta och make an ass outtamyself, men det liksom sket sig. Jag kom av mig, på nåt vis.
Tror det var när tjejen i coverbandet gav sig fan på att sjunga "Tusen&En natt" och sen "överraska" med att dra av den engelska versionen OCKSÅ. Då la jag av.
Den där jävla Charlotte Perrelli alltså.
Enough is enough, damnit!
Over&Out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar