Mer Jul. Ge mig.

Jag har fullt upp. Som alla andra antar jag.
Från de misslyckade brända mandlarna har jag gått till att koka knäck, gjort chokladkola och tryffel och andra små roliga grejer. Tillexempel har jag meckat pepparkakshus med svinvarmt smält socker som ju hamnar överallt utom på rätt ställe, i synnerhet fingrarna. Gör ont utahelvete!
Sen har jag geggat ihop kristyr som jag har pyntat kåken med och strax ska det duttas på mer kristyr och godis på taket. Men just nu sitter jag mest och glor och funderar på vad ihelvete jag pysslar med egentligen? :-) Imorrn ska jag ut och jaga gran och handla de sista klapparna.
Sen ska jag knäcka en pava glögg och bli rosig om kinderna och känna mig duktig ett tag.
Tänker på folk jag saknar och känner mig ganska nöjd med tillvaron just nu. Förutom det faktum att jag håller på att frysa ihjäl mycket långsamt, men det kan ju ingen jävel hjälpa.
Nu måste jag ha kaffe.

Over& Out

Bränt vare här!

Jo, idag va, så gav jag mig på att försöka göra egna brända mandlar, som nån form av julkladde-pyssel. Jag är tokig i brända mandlar och jag tänkte att det borde ju vara en baggis att göra själv.

Det var det inte. Det blev bränt utav helvete och smakade as, och dessutom gör det där sockret väldigt ont om man får det på händerna vilket jag fick. Förstås.

Fuck that. Nästa genidrag blir att göra egen konjakstryffel. Och en variant med chili.


Hehe.

Over&Out

En Cowboy

Måste ha ett par svåra boots att gå omkring i.
Idag kom de med posten. Hur ska det gå nu då? Hur går man i åtta centimeter hög klack?



Klänningen kom den också, men var alldeles för Stor (!) så den fick jag skicka tillbaka och beställa en mindre. Lattjo. Det har aldrig hänt förut, att nåt har varit för stort. :-D






Nu ska jag öva mig på att gå i klackstövlar. Boojaahh!!

Over&Out

Nä, dra mig nu baklänges in i fågelholken!

Jag har gått ner 55 kilo nu. Femtiofem. Det är inte så jävla lite det.

Dessutom har jag haft så ända inihelvete mycket med allt senaste tiden så jag har inte hunnit skriva varken här eller nån annanstans. Som vanligt, alltså. I bloggen ser det för det mesta ut som att mina månader bara har en sisådär 7 dagar eller så i snitt.
Tro fan att jag tycker att tiden går så jävla fort då!

Idag får man förresten börja kolla julkalendern.
Fy fan vad jag myser då, när jag får dra igång del ett av gamla hederliga Trolltider.

Glöm inte glöggen!


Over&Out

Lördag i Flen

Sitter på Ankis kafé på järnvägsstationen i Flen och glor. Här kan fan ingen människa vara lycklig.
Luckily för mig, så ska jag inte stanna länge i Flen för senare ska jag vidare till norska mormorn i Sala. Ännu en depressionens högborg. Vi bodde i trakterna kring Sala när jag var yngre,men morsan fick jucket och tog oss därifrån. För den heroiska insatsen för oss barn är jag henne oändligt tacksam, faktiskt. Inte för att Människobyn har tillfört mig särskilt mycket,men ändå.

Folk kommer och går på Anki´s kafé. Jag sitter i en gammal muggig fåtölj och begrundar dysterheten i den här stan, eller byn eller vad man ska kalla det. Anki serverar baguetter med tvivelaktigt innehåll och apparatkaffe sen i morse. Men hon ser glad ut.
Särskilt glad verkar inte farbrorn borta i hörnet.
Ska fråga om han vill ha påtår.

Over&Out

Hallowhat?

Halloween är en överskattad jävla grej tycker jag. Folk partajar i löjliga masker och karvar ur pumpor och det är fan häxor och spöken och döda människor och zombies vart man än vänder sig här i Människobyn.

Själv jobbar jag. Och jag behöver inte klä ut mig, mer än att ikläda mig min chica undersköterskeoutfit.
På jobbet finns inga häxor. Om man inte räknar större delen av personalen , vill säga.
Finns inga zombies heller.

Men spöken finns det gott om. Och döda människor.

Nästa år kan vi hålla partaj på jobbet. Vi behöver inte ens pynta eller rigga omgivningarna.
Allt som behövs finns redan.
Just bring the beer!


Over&Out

Day after yesterday

Jaa. Såhär dagen efter så känns det precis likadant som igår, fast med en aning mindre noja.
Jag fyllde 35 igår och det är ju som det är med det.
Hade hela klanen här, fika och allmänt babbel, majsigt!

Ja må jag leva lite till, va? :-)

You do the math

Ikväll har jag varit på mattekurs.
Storstilat som fan för att vara jag, eftersom jag är ett urtypiskt tjusigt exempel på matematisk analfabet.
Mattekursen hölls i 4 a:s klassrum på skolan jag gick i för ganska många år sen.
Kändes lite halvsunkigt att sitta i skolbänken igen, men det är ett jävla måste.

Kursen hålls av min 10-årige sons fröken.
För att jag ska kunna hjälpa honom med matteläxan.
Som jag alltså inte fattar.

Hajja den då.


Over&Out

( och ja, det var FLER ÄN JAG)

Samma produkt - Nu i ny förpackning

Hela jävla tillvaron ställs på ända.
Jag ska tydligen få ett "helt nytt liv" sägs det.
Dessutom kommer M få "börja hålla hårt i mig" och sedan så "har jag fått ett sånt vackert ansikte". Tydligen så är det också så att jag "kommer att märka sån skillnad i kroppen", för att inte tala om hur "lätt jag kommer kunna röra mig". Allt är dessutom "mycket roligare nu". Väl?

Det är väl själva HELVETE vad folk i allmänhet har en äckligt jävla vidrig inställning till andra människor egentligen.
Jag har levt hela mitt vuxna liv som mer eller mindre tjock. De senaste åren som tjock som fan, men jag har aldrig haft några bekymmer med det what so ever. Jag har varit jag, helt enkelt, varken mer eller mindre.
Att folk nu helt plötsligt börjar kommentera hur jag ser ut och att jag går ner i vikt och hela det köret fattar jag väl, det faller sig väl så antar jag. Men vadfan är det som säger att allt är okej att säga? Även om det kanske är i all välmening så låter det ju så in i helvete korkat och så jävla inskränkt.
Jag kan fan inte ta det längre. Kalla mig känslig, men det börjar reta mig till vansinne det här.

Det är ett jävla sätt. Jag blir ilsken utavhelvete och jag kan inte hejda mig längre. Jag kan inte och vill inte-ORKAR inte le och tack-tack-tacka för idiotkommentarer på jobbet, eller i kassakön på ica eller hos tandjävlaläkarn eller på nån jävla mack nånstans. En av många baksidor med att bo i en håla är att man inte får vara ifred nån enda jävla gång.
Jag har aldrig råkat ut för fördomar förut, innan jag började gå ner i vikt. (eller jo,en kär vän har sagt att det gick fortare att hoppa över mig än att springa runt mig) Fast jag tror att den jäveln sa det med kärlek av nåt slag så den fick passera. Men annat än det har jag aldrig råkat ut för. (Eller jo, visst fan har det funnits vissa ISSUES men jag orkar inte älta det igen)

Men NU. Det är nu det kommer. Det är efter att man tappat en jävla massa kilon som folks äckliga fördomar kommer i form av alla dessa jävla idiotiska kommentarer som man alltså ska välja att ta som snällheter i parti och minut, men ju fler jag får höra, desto mer jävla grinig blir jag, och med det upphör min förmåga att uppföra mig som folk vilket resulterar i att jag får bängbryt på jobbet en måndagmorgon och vrålar att " Hur i helvete vore det om alla ägnar en kvart åt att begrunda hur vi förhåller oss till andra människor, deras person och deras utseende, för jag tycker fan att det kan vara dags att ta en rejäl flukt på det eftersom 95 procent av alla här lider svåra brister i social jävla kompetens, tamefan"

Jag har gått ner nästan 5o kilo i vikt. Jag är mindre i areal, liksom. Min jävla landyta har minskat och det fortsätter att minska, men vad folk missar är att jag är precis samma människa fortfarande. Ingenting är förändrat. Inget förutom förpackningen.
Jag är skitfin. Har alltid varit skitfin.
Jag har alltid haft ett jävligt gulligt nylle. Jag är smart som ett jävla as. ( Nä, ingen jävla kärnfysiker, förvisso, men ändå) Jag är rolig utavhelvete när jag vill och jag är ett särdeles ypperligt exemplar av mig. Har alltid varit.
Jag är snäll och jävligt duktig i mitt yrke och har ett stort hjärta.
Dessutom har jag förmågan att se människor för deras egenskaper just som människor.
(Pretto, jawohl!)
Men det är i allafall enligt min mening det som gör en människa till en reko människa.


Så. Nu tar vi en kopp kaffe och tar oss en funderare på det här. Visst?

Over&Out

Vi borde ses

Ja? jävligt mycket oftare än såhär, kan man tycka. Men det blir ju såhär när man har en massa annat som tar upp ens tid så förbannat dagarna i ända.

Vad gör du om dagarna?

Själv gråter jag över bröst som inte finns,
jagar kläder i rätt storlek ( en "vilken storlek har jag den här VECKAN!?" kindathing.)
Slänger kläder i fel storlek, gråter över det som är jag, som inte längre känns som jag (en "herrejävlar vad har jag blivit!?" kindathing) läser böcker och lagar Quiche och en hel del saker som får skallen att hålla sig i schack.
Samtidigt är jag ju jävligt glad åt allt det nya, glad över att gå ner i vikt och leta kläder i rätt storlek och hela det där köret. Jag är glad när jag lagar Quiche också.
Jag garvar faktiskt mer nuförtiden.

Jag är ganska lycklig.

Men tuttarna alltså.
Tuttarna.

Over&Out