Alternativ Grannsämja? Javisst!

När jag kom hem från Ica igår med min kasse stod grannarna och stirrade fånigt i sin dörröppning. Jag stirrade fånigt tillbaka. Varpå hon säger att jag ska säga till min unge att sänka volymen på stereon. Jag lyssnar i trappuppgången.Hör inte ett skit, men jag säger Sure! och kliver vidare i trappan. Jaa, för vi vill inte ha den här förbannade MUSIKTERRORN gapar hon.
TERRORN?
Då kan jag upplysa dig om att jag inte heller direkt bad om era jävla trakasserier när vi flyttade in i den här förbannade kåken för sex år sen.Varken från er eller eran psyksjuka dotter som bor under mig. Telefonterror,Lappskrivarterror, SnoddaTvätttiderterror,Bortfraktadebarnvagnarterror,Gnällapåungarterror,
SlängaUtUngarnasCyklarPåGrusgångenterror, SkickaBrevTillHyresvärdenterror,BrytaElförsörjningenterror.För att inte tala om UppPlockadHundskitIBarnvagnenterror. Listan kan göras Oändligt mycket längre. Så svälj tungan och DÖ, förfan. Sa jag.Och klev vidare upp för trappan hem till mig.Och bad Ungen dra upp volymen på max.

Nöjd.

Vidvinkelperspektiv

Jag tror att den här artikeln letade upp just mig, just idag, för att liksom knacka mig hårt i pannan.

Okej, okej. Jag har fattat piken. Vafan gnäller jag om?


http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=230715

Dentala taskiga Vibbar.

Tio över åtta ringer Tandsköterskan den här gången. Jag kommer inte till nån Käftis idag heller. FAN är det frågan om?
Jo, Tandläkaren har blivit sjuk. Äämenvafaan inte DET också!!, säger jag. Jo, tyvärr, säger tandsköterskan. Har du mycket ont i tanden nu? Närå, säger jag, nu har det övergått helt och hållet till en dunkande smärta i kraniet. Tanden känns knappt. Men det vore najs om jag kunde få hjälp nån gång. Ungefär NU. De hoppas att jag ska kunna få komma dit imorgon, säger hon.
Who gives a fuck, tänker jag. Säger inte den här gången. Låg profil. Inte bli rabiat i telefonen. Inte nu.
Detta kommer inte att sluta bra alls, jag kommer att få vänta tills Fan kommer och hämtar mig, och när jag väl får komma till tandläkarens illaluktande Ûbersteriliserade mottagning så kommer han bergis slinta med bedövningssprutan och dra den i en nerv så att hela skiten går åthelvete och jag blir halvsidigt förlamad och kvaddad för livet. Just my luck.

M säger att jag har ett jävligt välutvecklat "pessimismsinne", nästan snudd på överutvecklat.
Fine, who gives?

Grim påstår att det heter Huvudhud. Alltså dököttet som veckar ihop sig som en luva bak i nacken när käftis drar ut kraniet. Huvudhud.

Om man säger Huvudhud högt flera gånger och verkligen lyssnar på hur jävla idiotiskt det låter så kan man snart räkna med att man garvar så att man sprinklar skärmen med ljummet kaffe och saliv. I did.
Det finns en mening med allt, säger folk. Undrar vad det är för mening med att man ska behöva ha så inihelvete ont såhär länge? Jag väntar med spänning på svaret.

Erik, Åke och Jag

Klockan Åtta på morgonen ringer telefonen. Åtta!. Har klarat av att somna av ren utmattning ungefär kvart i. Värken i käken har hållit mig vaken.Tandvärken. Och i sängen har jag haft sällskap av Erik och Åke. Vi har löst hela gåtan tillsammans. Klart som fan att det var Bolger som gjorde det. Tog ett tag, men vi kom på det tillslut. Vi är ena smarta jävlar, Erik, Åke och jag.Jo, klockan åtta. Tandsköterskan som ringer för att meddela mig att Tandläkarens unge blivit sjuk. Så jag får en ny tid Fredag morgon om det går bra? Och om jag vill så kan jag komma ner en snabbis så att tandläkaren kan lägga in ett provisorium. Vafan, jag är nyvaken och har löst mordgåta ihop med Erik och Åke hela natten förhelvete! Provisorium? vad menas? Jamen så att tanden inte går sönder mera, säger hon. Jamen den kan fan inte gå mer sönder, säger jag. Det är isåfall mitt jävla kranium han får gegga på nåt slags jävla provisorium på isåfall, för det håller på att värka sönder i småbitar, som pärlsocker ungefär. Det låter ju inte så skönt, säger hon. No shit, Sherlock. säger jag. Här ska inte läggas på några provisorium. Tandjäveln ska UT ur käften på mig för det gör så jävla ont så man vill skjuta huvet av sig, och det är INTE psykologi att ringa en tandläkarskraj morrontrött sån som jag med svår smärta klockan åtta på morronen för att meddela att jag inte får komma. Så nu sitter vi alltså här, Erik, Åke och jag och stirrar fånigt. Tur att ni finns boys, säger jag. Tyst förfan, säger Erik. Åke säger ingenting. Han lyssnar, sen viskar han; Jag hör Rop från långt avstånd. Jag blir lite halvskraj, för nu är det nåt på gång igen, och samtidigt blir jag lite glad också, fast jag har ont i käften utav helvete, för jag kommer få dela binge med Erik och Åke inatt igen, vad det verkar...

Tur i Otur ?

Today´s Special:

Visdomstand, Trasig. Värker i hela huvet så man vill ta livet av sig själv. Tandläkaren imorgon. Skräck och fasa.

Graviditetstest, Ångest i kroppen så man vill ta livet av sig själv igen. Skräck och fasa. Igen.
Nu har det gått en minut. Negativt!! Positivt! Mycket!

Men tandjäveln värker fortfarande.

MetallÖron.

Jävligt lustigt hur det kan komma sig att jag inte kan få ner ett enda ord på tangentbordet utan att spräcka trumhinnorna med nån form av sådär lite halvt aggressiv musik?

För övrigt har jag fastnat i blogghimlen. Inte i skrivandet av min egen ganska nyss påbörjade blogg, utan i andras bloggar. Antingen så garvar man sig harmynt, eller så kniper det i hjärtat ordentligt när man snor åt sig en bit av någon annan människas innersta tankar.
Skrivandet går åthelvete idag. Just my luck.

Nattsudd...

Jag vill att det ska hända nåt.Nu står man stilla på samma ställe i livet och trampar igen...Är det så för alla människor? eller är jag alldeles ensam och unik om det fenomenet med att life sucks emellanåt? Jag bara frågar....Plågsamma känslor.Saknad kan vara rena jävla tortyren...har fortfarande inte begripit varför den här Saknaden kommer vandrande från ingenstans och slår sina vassa envisa klor i nackskinnet på mig när det är meningen att man ska må bra och se framåt på allt det ljusa...Varför kommer du alltid när jag mår som bäst din jävel?? Jag hatar den här känslan av ensamhet och saknad...den gör att jag känner mig så ynklig.Och det värsta av allt är att jag inte kan göra något åt det.Kan bara gå här och drömma mig bort och minnas allt det fina, underbara, mjuka, varma och kärleksfulla som var Mamma. Varför ihelvete skulle du vara tvungen att ta just henne!? Och varför ersätta all Kärlek med den här jävla Saknaden som kastar sig över mig hela tiden och gör att allt det ljusa, allt det som betytt nåt för mig bara blir en påminnelse om hur det kunde ha varit, eller hur det en gång var...Jag vill inte ha Saknaden. Jag vill vara utan den. Jag vill bara ha minnena och alla dofter...

Inträde i Blogghimlen

Man känner sig lite tafatt.Minst sagt.Nu ska man alltså flippa iväg sina nedplitade konstigheter rakt ut i ingenting.Blogga.
Blogg.
Vad är det för ett jävla ord egentligen?