På ön dyker de upp när du minst anar det. De Självutnämnda Trubadurerna. Gärna mitt i natten, när du, din dumme fan, tror att allt är tryggt och säkert. Du ligger där i ditt tält och har just kommit över den värsta delen under natten, då rädslan för mörkret har lagt sig en liten smula och istället ersatts av en enorm trötthet som gör att det känns som du har glasfiberisolering under ögonlocken.
Tröttheten har övermannat dig och du är på väg in i en behaglig dvala, kroppen slappnar av, och du ger fullständigt fan i vad som knatar omkring därute i mörkret, för nu, nu får du äntligen falla i sömn.
Men inte riktigt än! För nu kommer grannen. Och grannens ditresta Stockholmspolare. Stockholmspolaren är inte så van vid det här med att vistas i skärgården eller i naturen överhuvudtaget. Han känner sig lite lätt malplacerad. Så därför var det ju en jävla tur att han tog med sig gitarren. Gitarren, Go´vänner och drägg! Sjung opp! Sjung opp er i parterre tamejfan!
Stockholmspolaren stämmer guran både länge och väl, dricker bärs och tjatar om -"Aamenassåå va vill ni däbåtta hörarå liksom?" varpå övriga i hans sällskap, Go´vänner och drägg, också dricker bärs och funderar på vad de ska be honom så mästerligt att framföra.
Efter en bra stund har Stockholmspolaren tröttnat på att vänta på önskemål, så han stämmer upp i sång alldeles på eget bevåg, denna sena aftontimme skall han nämeligen dräpa Herr Wreeswijks "En stund på jorden" har han tänkt sig. Och Stockholmspolaren lyckas med bravur, tamejfan! Han plöjer igenom allt han överhuvudtaget orkar komma på i sitt omusikaliska grötiga fyllhuvud, sjunger hellre än bra, spelar fel melodi till fel text, wailar (!?) och sabbar allt i sin väg med sin förbannade gitarr. Han ger sig tillochmed på att "Hetfielda" sig igenom "Proud Mary"i ett väldigt lååångsamt och utdraaaget tempo.
Nu är det ju så, att du i ditt dödströtta tillstånd, har legat i din säng och tvingats lyssna på Stockholmspolaren i ett par timmar, och givetvis så har du blivit röksugen igen, vilket tvingar dig upp ur bingen och ut ur tältet för en nattcigg, livligt ackompanjerad av Stockholmspolarens illa tolkning av "House of the rising sun".
När du så står där utanför ditt tält och blossar, så är du ju bara ett par, tre meter ifrån Stockholmspolaren och hans skrålande ensemble, så då kan du ju inte låta bli att komma med ett eget önskemål, det kan ju vemsomhelst fatta, och eftersom du dessutom ser att Stockholmspolaren har ett helt SÅNGHÄFTE med sig så måste han ju bara kunna den låten du vill höra.
Så du fimpar ciggen och kliver över till grannen och ber Stockholmspolaren framföra sin version av Ugglas "Trubaduren", mest bara för att kolla om Stockholmspolaren hajjar piken.
Stockholmspolaren hajjar uppenbarligen piken, för han spelar inte Trubaduren.
Han slaktar Åkerströms "Jag ger dig min morgon" istället.
Alltmedan du, din övertrötta jävla dåre, garvar dig harmynt i din säng.
